Nato – en kort historik

Ett splittrat Europa där den tidigare militäralliansen mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen alltmer börjat gnissla och falla sönder, ledde till ett snabbt iordningställt avtal. Det så kallade “Jalta avtalet”. Men redan när det undertecknandes år 1945, var det en osäker överenskommelse. Framförallt var Winston Churchill i Storbritannien oroad över Sovjetunionens och Stalins utnyttjande av avtalet, Stalin ville bland annat att de tyska delarna närmast öst skulle tillfalla Sovjetunionen. Mellan åren 1946–47 gled Öst- och Västeuropa isär genom konfrontationer. Sovjetunionen strävade efter en ideologisk, ekonomisk och politisk fullmakt över vad ryssarna betraktade som sina områden. Kalla kriget blev allt hetare och 1948 fruktade USA ett nytt världskrig. Lösningen blev en delning av Tyskland, ett Väst- och ett Östtyskland, en delning som ledde till att Berlinmuren byggdes 1961.

Det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA ledde till det första Natoavtalet. Flera länder i Europa fruktade ett nytt världskrig och insåg nyttan av att gemensamt skapa en militärallians. Namnet vid undertecknandet år 1949 var “The North Atlantic Treaty” och de första Natoländerna som ingick var bland annat USA, Kanada, Danmark, Island, Norge, Italien och Portugal. Till en början innehade Nato en svag politisk ställning men detta kom att förändras i samband med krigsutbrottet i Korea år 1950. I samband med detta påbörjade USA ett stort militärt upprustningsprogram; vilket även kom att föras över till Natos medlemsländer. Ett möjligt sovjetiskt angrepp på ett europeiskt land skulle tidigt slås ner av Nato – detta var den politiska strategin USA implementerade genom militärupprustning i Europa.

Nato upprustas militärt

Försvarsplanen med Natos gemensamma styrkor behövde ha en gemensam ledningsstruktur och det första steget för att skapa detta var att inrätta en allierad överbefälhavare. Den som fick denna militära post för första gången i världshistorien var generalen Dwight D Eisenhower och detta skedde den 19 december 1950. Sovjetunionen försökte samtidigt på olika sätt att motarbeta och på andra sätt förminska Natos inflytande i Europa men deras propaganda misslyckades med att försöka få över anhängare från västeuropeiska länder till att frångå Nato. På flera sätt var det mer öppna och demokratiska västblocket förmodligen mer lockande än det odemokratiska och stängda östblocket. Militärt växte Nato snabbt i styrka mellan åren 1952 och 1955. Men det kalla kriget intensifierades i takt med att Natos militära styrka växte.

Kalla kriget – en del av Nato

Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen byggde på en slags domedagsstrategi där ett krig med kärnvapen var den militära lösningen, ett krig där alla andra typer av stridsmedel förutom atombomben kom i andra hand. Framförallt var det faktumet att använda kärnvapen en taktik som troddes kunna avskräcka Sovjetunionen till ett militärt angrepp på något västeuropeiskt land. Europeiska länder följde USA:s militära strategi med atomvapen och placerade ut markmissiler och missilbaser med kärnvapen. Först efter Kubakrisen 1961 började USA och Europa inse att krig med kärnvapen skulle leda till en total ödeläggelse. Någon vinnare i ett kärnvapenkrig skulle det helt enkelt inte finnas. Alla inblandade i ett kärnvapenkrig skulle bli förlorare – oavsett om medborgarna befann sig i Europa, USA eller Sovjetunionen.

Atombomben, kalla kriget och Nato

Det som förändrade krigsideologin och tanken om ett kärnvapenkrig var alltså framförallt Kubakrisen 1961. Orimligheten med att starta ett kärnvapenkrig framstod då alltmer uppenbart för alla inblandade parter. En bra bildlig beskrivning av det kalla kriget är att USA, Sovjetunionen och Nato står upptill knäna i bensin bredvid varandra – att tända eller kasta den första tändstickan skulle skada samtliga parter. Denna bildliga metafor kan även beskriva hotet om ett kärnvapenkrig mellan världens länder. Att starta ett kärnvapenkrig skulle spränga hela världen i bitar. Nato har en inblandning i upprustningen av kärnvapen i Europa under kalla kriget. Mycket på grund av USA:s kärnvapens politik. Nato försökte ha en mer neutral inställning till användandet av kärnvapen – vilket i slutet av 1960-talet kallades “Flexible Respone” doktrinen.

Nato, kärnvapen och Berlinmurens fall

Natos inställning till användandet av kärnvapen förblev densamma från år 1967 framtill Berlinmurens fall 1989. I över 20 år var Warszawapakten den rådande politiska och militära strategin som Nato agerade utefter. Vad innebar doktrinen “Flexible Response”? I grunden handlade både doktrinen och Warszawapakten om att vid ett anfall från Sovjetunionen skulle alla befintliga militära resurser av konventionella stridskrafter sättas in i första hand (det vill säga ordinarie soldater, flygvapen och marinen). Om Natoländerna därefter led stort nederlag och förluster skulle länderna ta till rätten att använda kärnvapen. Dock preciserades aldrig vilka förluster Natoländerna skulle behöva förlora innan kärnvapen kunde tillgripas för försvar. År 1971 hade Nato över 7 000 kärnvapen utplacerade i Europa. Idag är den siffran nere på cirka 150. Världen rustar ner – även Nato.

LEAVE A REPLY

Your email address will not be published. Required fields are marked *